individualisten.blogg.se

Jag var tjugo år när jag bestämde mig för att söka till undersköterskeutbildningen på komvux. Jag hade dess för innan prövat på att arbeta i vården på ett gruppboende. Jag fann det roligt att arbeta med människor. Undersköterskeutbildningen var väldigt rolig och intressant, tyckte främst att det var givande att lära sig grundläggande anatomi, fysiologi och patofysiologi. Praktiken var emellertid rolig. Jag hade praktik på ett äldreboende och sedan på en avd. på sjukhuset. Redan i det här stadiet hade jag viljan att lära mig mer. Vid slutet av Undersköterskeutbildningen bestämde jag mig för att läsa till sjuksköterska. Dock var jag tvungen att läsa in behörigheten till högskolan i ytterliggare tre terminer. Jag hade inte gått gymnasiet, lite på grund av en strulig ungdom. De fortsatta studierna på komvux kändes motiverande då jag hade ett tydligt mål angående vad jag ville bli. Jag fick hyfsade betyg, ett G två MVG och resten VG. Min målbild om att bli sjuksköterska höll mig på någon sätt "flytande".

Jag blev antagen till sjuksköterskeutbildningen på min första ansökan. Därefter flyttade jag till en korridor i den stad jag skulle studera i. Bodde dock bara i korridoren en kortare tid. Det var tärande att leva så nära inpå andra människor. Det är en viss skillnad att leva i andras skit än sin egen.

Studierna drog igång och det var roligt, jag var väldigt aktiv i student livet, med nollning, spex och andra tokigheter. Är väll lite utav en clown i grupp. Troligtvis på grund av mitt dåliga självförtroende och enorma bekräftelsebehov. Jag kände mig glad åt att få lära mig mer och mer anatomi och fysiologi. Likaså vårdvetenskapen var intressant, då man fick reflektera mycket, det fanns inte så mycket rätt och fel mer teorier och sunt förnuft. Något som jag bävade inför var alla grupparbeten. Det är det värsta jag vet att samarbeta, jag försökte alltid få till ett "uppdelat" arbete (du gör det och jag gör det så blir det bra!). Redan nu borde en varningssignal ha ljudit, inte samarbeta? Hur ska man då kunna arbeta som sjuksköterska? sjuksköterskan som ska vara spindeln i nätet, vara den där länken mellan läkare, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, anhöriga OCH inte minst patienten.

Nåväl, studierna löpte på och den ena praktiken avlöste den andra. Praktiken jag hade var på kirurgavdelning, ortopedavdelning, äldreboenden, operation, psykiatrin och medicin. Redan nu insåg jag att det är ett stort ansvar man har som sjuksköterska. Dock kändes det ganska bekvämt.     Sista terminen på sjuksköterskeutbildningen då började den största psykiska påfrestningen med suicidtankar och annat.

Det var dags för examensarbete, C-uppsats. Vi skulle skriva två och två. Ett samarbete som var oerhört viktigt att det fungerade. Stunden till ära satt jag bredvid en kille som jag inte kände särskilt bra, vi hade knappt pratat med varandra. Dock verkade han trevlig. Vi kom överens om att vi skulle skriva ihop, alla andra hade redan någon  som de skulle skriva med. Det kändes lite som när man var liten och skulle spela brännboll på gymnastiken, att man blev vald sist. Vi började att diskutera vad vi skulle skriva om. Redan här märkte jag att han var konstig (eller är det jag som är konstig?). Magkänslan sa mig att det här inte skulle gå bra. Efter en veckas dividerande kom vi fram till vad vi skulle skriva om. Jag upplevde det som att det var han som kom fram till vad vi skulle skriva om. Vi träffades i biblioteket och började leta efter material i PubMed, artiklar som vi skulle arbeta utifrån. De artiklar som jag tyckte var bra tyckte inte han var bra och vice versa. Tillslut gick jag med på de artiklar som han tyckte var bra enbart för att jag inte orkade argumentera ang. varför dessa inte var bra.

Jag började bli tröttare och tröttare. Det var tärande på psyket att inte samarbetet fungerade. Våra handledare blev griniga för att vi inte kom någon vart och de lilla vi hade åstadkommit var tydligen inte bra. Något som jag känt hela tiden. Tankarna kring uppsatsen tog upp all min lediga tid. Så fort vi arbetat färdigt för dagen växte oron och ångesten inför nästa dag och nästa dag. Jag vill inte mer! Jag ville bara bort bort! Vid ett möte med våra handledare såg de hopplösa ut. De undrade om det möjligtvis var så att vi hade samarbetssvårigheter? Han säger nej nej det fungerar bra! Jag tänkte för en sekund, ska jag ta chansen nu och berätta hur det är? Dock blev jag hindrad av min konflikträdsla. Jag fick fram nått i stil med "ja jo jag tycker det fungerar bra...". Nu vek jag mig.

I mitt huvud fanns för tillfället bara C-uppsatsen, tankarna blev mörkare och mörkare. Jag ville inte mer. Ville bort. Men hur? Jag bodde på 5:e våningen... men jag viftade snabbt bort tankarna. Skulle jag stjäla läkemedel på min praktikplatts?     Dagen efter stod jag i läkemedelsrummet på praktikplatsen, öppnade kylskåpet. Där ligger den där traven med insulinsprutor Novorapid. Jag står och velar, tänk om någon kommer på mig? Hör någon bakom mig. Min handledare säger att det är fika, stänger genast kylskåpet och följer troget efter min handledare.

Nej jag ville inte ta livet av mig. Jag ville ju bara bort, men inte dö. Såhär i backspegeln förstår jag inte hur jag klarade det? Men vi blev färdiga med uppsatsen i tid eller ja vi opponerade två dagar innan examen och där efter en hel del korrigeringar. Jag fick min legitimation en månad efter examen.

Efter detta började alvaret men det skriver jag om senare orkar inte nu...

Men jag kan ju säga att är man konflikträdd och har svårt för att samarbeta då har man inget i sjukvårdsyrket att göra!