individualisten.blogg.se

Så har jag alltid varit, om jag bestämmer mig för en sak då är det bara det som gäller, som när jag utbildade mig till vårdyrkena. Fanns inget annat som existerade.
Har ”gymmat” periodvis i mitt liv, i dessa perioder finns inget ”lagom mycket”, antingen träna 6 dagar i veckan eller ingen alls, ty en vilodag är helig.
Eller om man blir intresserad av en kvinna, då bombar man henne med sms, många många och får man inget svar inom 5 minuter blir jag ledsen och börjar tänka, ”hon kanske inte var något för mig”. Antingen sattsar men 110% eller så lägger man ner alltihop. Inte konstigt att man inte lyckas med saker och ting, inte konstigt att man känner sig misslyckad. Thatsme i ett nötskal.

Diabolism bloody ejaculation painting my brain.  

När bussen kommer har jag väntat länge

–        Ursäkta! Vart går bussen? Vilken är bussens destination?

–        Bussen är på väg till livet. Svarade busschauffören. Det är bussen jag väntat på.

–        Får jag åka med? Sa jag ivrigt.

–        Nej! Det finns inte platts! Du får vänta på nästa buss.

När jag skar mig första gången då var jag 16år, varför mins jag inte. Dock var det inte så djupt. Ingen såg mina sår på armen, eller ville de inte se? För några år sedan fick jag skov i min depression med mycket ångest och påträngande misslyckanden. Skar mig igen. Större sår och djupare. Slickade i mig blodet, det smakade skönt och ingav ett tillfälligt lugn. Min mamma blev ledsen, det var jobbigt för henne att köra mig till akuten för att sy.

Såren läkte och stygnen togs. Någon månad senare träffade jag min 6åriga brorson, han såg ärren och frågade spontant "vad har du gjort där, och där?" "Jag har gjort mig illa på en plåt" sa jag. Tyckte att han var lite för liten för att få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det är konstigt att det bara är barn som frågar och ingen annan. Jag ser undrande blickar, men ingen frågar. Utan istället drar de egna slutsatser. Vad är de rädda för? Kan någon säga mig det?

För ett par år sedan fann jag ett nytt intresse, Tatueringar. Eller nytt och nytt jag hade sedan tidigare två mindre tatueringar. Det nya intresset bestod av att jag köpte en egen tatueringsmaskin. Prövade med en liten tatuering på foten och det blev hyfsat, men det var roligt. Fortsatte att tatuera mig, bland annat på underarmen, den blev i princip full. Fortsatte sedan på ena handen och fingrarna med lite text och tribaler. Kul!

För en tid sedan var jag på kalas, då det kom fram en "korrekt" man till mig som jag känner flyktigt. Han beskådade mina tatueringar och sa sedan med alvarlig röst "du ser ju nästan ut som en såndär huligan". Hmm... jag funderade för en sekund "nästan?", jag tänkte vad skiljer mig från en huligan? Frågar honom detta, han säger avvaktande "ja men du är ju trevlig" ojoj nu har han lindat in sig i ett hörn. Trevlig? ja jag gör mitt bästa (även om jag inte alltid lyckas). Tänkte det var ju utseendet vi diskuterade här... jaja. Tänker att vi lägger ner diskussionen nu. I samma ögonblick hade en annan "korrekt" man kommit fram, denne säger "Ja bara man inte tatuerar sig på halsen eller i ansiktet". Om jag inte hade tatuerat mig på handen hade han säkert lagt in "handen" i sitt ogenomtänkta uttalande... dessutom skulle jag gärna vilja ha en liten tatuering på halsen. Får väll bli huligan först, jag som inte ens är sportintresserad...

Konversationen fortsätter "varför har du bara tatueringar på den ena armen?". Undvikande svarar jag "Jo jag är ju högerhänt så det är lite svårt att komma åt på högerarmen". Han ser förvånad ut kliar sig i huvudet lixom "Har du gjort de där själv?". Jag får fram ett kort "Ja". "Hur gjorde du det?" det var väll en ointelligent fråga "med en tatueringsmaskin". Jag vill inte vara kvar i konversationen. säger avslutande "Nej nu ska jag gå och röka"...

Kanske är sånt här man får stå ut med när man har tatueringar

Jag har varit så mycket rädd, tänker inte vara rädd mer, aldrig låta mig skrämmas av det som kallas livet.

Ska på ett kortfattat sätt försöka beskriva vem jag är, eller min bakgrund kanske man ska säga eller jaja det blir som följer...

Hade en halvstrulig tonår (är 30år nu), mycket alkohol, var full varje helg från att jag var 14 år tills, ja det mins jag inte. Rökte hasch någon gång ibland, inte så att jag var beroende men någon gång ibland som sagt. Växte upp i en liten håla, en håla som har ett behov av att ha ett "svart får" och det blev givetvis jag. Därmed blev jag utsatt för en del ryktesspridning. Vissa saker var sanna fast kanske lite snedvridna. Andra saker var ren lögn.

När jag var 16 år, fick jag en delvis ny kompiskrets och det var väll knappast människor med ett sunt leverne. Jag sket i gymnasiet efter några tappra försök, det blev mer alkohol. Jag och en kompis tyckte att helgerna gick för fort, man började kröka på fredagen sen var det måndag igen. Vi bestämde oss för att även kröka på torsdagar och så rullade det på. I samma veva fick jag även sitta i fyllecell som 16åring.

När jag var 17år hade jag på något sätt lyckats få fast arbete på en industri i staden jag bodde i. Därmed kunde jag flytta hemifrån samma dag som jag blev myndig. Såhär i backspegeln så var jag absolut inte mogen för att bli myndig.     

Någon slags frihetskänsla infann sig. Nu när jag bodde själv och var 18år då kunde jag göra precis vad som hälst och ingen jävel ska bry sig! Men det gick ju som befarat. Jag misskötte arbetet, var sällan där. De gånger jag var på arbetet kunde jag dricka ett par öl på morgonen innan jobbet. När det var dags att cykla hem från jobbet kunde jag svänga förbi en närliggande mack och köpa EN folköl för att ha något att dricka på vägen hem. Fyllorna blev värre och värre. gjorde en del dumheter på fyllan, stal ett par bilar körde därmed rattfull. Jag blev även rånad på fyllan. Vågade aldrig polisanmäla pga. min konflikträdsla.

Vid ett tillfälle provade jag amfetamin, kommer inte ihåg så mycket av det mer än att jag blev lyrisk, klarvaken och fick skitsmå pupiller. När amfetaminet gick ur kroppen, då fick jag minsann känna att jag levde. Det rann ur de flesta av kroppens öppningar. Jag yrade, skakade och det kändes som att jag hade ruskig feber. Dock kände jag på mig att detta skulle gå över om jag tog mer amfetamin, men å andra sidan skulle jag vara sjukt beroende. Tackar mig själv för att jag lät bli!

Efter detta fick jag för första gången i mitt liv självmordstankar, jag orkade inte leva såhär. Vid den tiden hade jag inga kunskaper om läkemedel men jag skulle ta mitt liv. Jag hade 20 Alvedon hemma som jag tog men det hände inget... Efter en timmes väntan blev jag arg "om jag inte klarade av att ta mitt liv, vad klarar jag då av?" tänkte jag. Istället gick jag till närmsta pub och hällde i mig öl, jag sket i att klockan bara var sex på kvällen. Klockan nio kom jag hemkrypande dyngrak...

Några dagar senare kom min mamma hem till mig, hon fann misär. Ölburkar överallt rutten mat i diskhon skitit som bara den. Hon försvann och kom tillbaka 20 min senare med dammsugare och andra städgrejer. Mamma var väldigt upprörd samtidigt som jag låg bakfull i sängen. Sedan körde hon mig till psykakuten. De frågade mig om jag hade eller hade haft självmordstankar, jag hävdade bestämt Nej!. Det enda de kunde göra för mig var att hänvisa mig och min mamma till någon alkoholmottagning. Där blev jag insatt på Antabus. Några dagar efter skulle jag försöka dricka igen med Antabus i kroppen. My God! satan vad dålig jag blev, svårt att andas svullen i ansiktet, detta efter bara en öl. Efter detta lyckades jag iaf. hålla mig borta från alkoholen ett tag. Dock blev jag insatt på antidepressiv medicin och det började gå bättre och bättre för mig... Detta är nu 12 år sedan.

Jag är den jag är

Du accepterar mig för den jag är

När ska JAG acceptera mig själv för den jag är?

Jag var tjugo år när jag bestämde mig för att söka till undersköterskeutbildningen på komvux. Jag hade dess för innan prövat på att arbeta i vården på ett gruppboende. Jag fann det roligt att arbeta med människor. Undersköterskeutbildningen var väldigt rolig och intressant, tyckte främst att det var givande att lära sig grundläggande anatomi, fysiologi och patofysiologi. Praktiken var emellertid rolig. Jag hade praktik på ett äldreboende och sedan på en avd. på sjukhuset. Redan i det här stadiet hade jag viljan att lära mig mer. Vid slutet av Undersköterskeutbildningen bestämde jag mig för att läsa till sjuksköterska. Dock var jag tvungen att läsa in behörigheten till högskolan i ytterliggare tre terminer. Jag hade inte gått gymnasiet, lite på grund av en strulig ungdom. De fortsatta studierna på komvux kändes motiverande då jag hade ett tydligt mål angående vad jag ville bli. Jag fick hyfsade betyg, ett G två MVG och resten VG. Min målbild om att bli sjuksköterska höll mig på någon sätt "flytande".

Jag blev antagen till sjuksköterskeutbildningen på min första ansökan. Därefter flyttade jag till en korridor i den stad jag skulle studera i. Bodde dock bara i korridoren en kortare tid. Det var tärande att leva så nära inpå andra människor. Det är en viss skillnad att leva i andras skit än sin egen.

Studierna drog igång och det var roligt, jag var väldigt aktiv i student livet, med nollning, spex och andra tokigheter. Är väll lite utav en clown i grupp. Troligtvis på grund av mitt dåliga självförtroende och enorma bekräftelsebehov. Jag kände mig glad åt att få lära mig mer och mer anatomi och fysiologi. Likaså vårdvetenskapen var intressant, då man fick reflektera mycket, det fanns inte så mycket rätt och fel mer teorier och sunt förnuft. Något som jag bävade inför var alla grupparbeten. Det är det värsta jag vet att samarbeta, jag försökte alltid få till ett "uppdelat" arbete (du gör det och jag gör det så blir det bra!). Redan nu borde en varningssignal ha ljudit, inte samarbeta? Hur ska man då kunna arbeta som sjuksköterska? sjuksköterskan som ska vara spindeln i nätet, vara den där länken mellan läkare, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, anhöriga OCH inte minst patienten.

Nåväl, studierna löpte på och den ena praktiken avlöste den andra. Praktiken jag hade var på kirurgavdelning, ortopedavdelning, äldreboenden, operation, psykiatrin och medicin. Redan nu insåg jag att det är ett stort ansvar man har som sjuksköterska. Dock kändes det ganska bekvämt.     Sista terminen på sjuksköterskeutbildningen då började den största psykiska påfrestningen med suicidtankar och annat.

Det var dags för examensarbete, C-uppsats. Vi skulle skriva två och två. Ett samarbete som var oerhört viktigt att det fungerade. Stunden till ära satt jag bredvid en kille som jag inte kände särskilt bra, vi hade knappt pratat med varandra. Dock verkade han trevlig. Vi kom överens om att vi skulle skriva ihop, alla andra hade redan någon  som de skulle skriva med. Det kändes lite som när man var liten och skulle spela brännboll på gymnastiken, att man blev vald sist. Vi började att diskutera vad vi skulle skriva om. Redan här märkte jag att han var konstig (eller är det jag som är konstig?). Magkänslan sa mig att det här inte skulle gå bra. Efter en veckas dividerande kom vi fram till vad vi skulle skriva om. Jag upplevde det som att det var han som kom fram till vad vi skulle skriva om. Vi träffades i biblioteket och började leta efter material i PubMed, artiklar som vi skulle arbeta utifrån. De artiklar som jag tyckte var bra tyckte inte han var bra och vice versa. Tillslut gick jag med på de artiklar som han tyckte var bra enbart för att jag inte orkade argumentera ang. varför dessa inte var bra.

Jag började bli tröttare och tröttare. Det var tärande på psyket att inte samarbetet fungerade. Våra handledare blev griniga för att vi inte kom någon vart och de lilla vi hade åstadkommit var tydligen inte bra. Något som jag känt hela tiden. Tankarna kring uppsatsen tog upp all min lediga tid. Så fort vi arbetat färdigt för dagen växte oron och ångesten inför nästa dag och nästa dag. Jag vill inte mer! Jag ville bara bort bort! Vid ett möte med våra handledare såg de hopplösa ut. De undrade om det möjligtvis var så att vi hade samarbetssvårigheter? Han säger nej nej det fungerar bra! Jag tänkte för en sekund, ska jag ta chansen nu och berätta hur det är? Dock blev jag hindrad av min konflikträdsla. Jag fick fram nått i stil med "ja jo jag tycker det fungerar bra...". Nu vek jag mig.

I mitt huvud fanns för tillfället bara C-uppsatsen, tankarna blev mörkare och mörkare. Jag ville inte mer. Ville bort. Men hur? Jag bodde på 5:e våningen... men jag viftade snabbt bort tankarna. Skulle jag stjäla läkemedel på min praktikplatts?     Dagen efter stod jag i läkemedelsrummet på praktikplatsen, öppnade kylskåpet. Där ligger den där traven med insulinsprutor Novorapid. Jag står och velar, tänk om någon kommer på mig? Hör någon bakom mig. Min handledare säger att det är fika, stänger genast kylskåpet och följer troget efter min handledare.

Nej jag ville inte ta livet av mig. Jag ville ju bara bort, men inte dö. Såhär i backspegeln förstår jag inte hur jag klarade det? Men vi blev färdiga med uppsatsen i tid eller ja vi opponerade två dagar innan examen och där efter en hel del korrigeringar. Jag fick min legitimation en månad efter examen.

Efter detta började alvaret men det skriver jag om senare orkar inte nu...

Men jag kan ju säga att är man konflikträdd och har svårt för att samarbeta då har man inget i sjukvårdsyrket att göra!

Det är inte svårt att måla om sitt eget hus. Men du som kan måla ditt nybyggda korthus, du kan allt!