Vem var jag 14-19år
Ska på ett kortfattat sätt försöka beskriva vem jag är, eller min bakgrund kanske man ska säga eller jaja det blir som följer...
Hade en halvstrulig tonår (är 30år nu), mycket alkohol, var full varje helg från att jag var 14 år tills, ja det mins jag inte. Rökte hasch någon gång ibland, inte så att jag var beroende men någon gång ibland som sagt. Växte upp i en liten håla, en håla som har ett behov av att ha ett "svart får" och det blev givetvis jag. Därmed blev jag utsatt för en del ryktesspridning. Vissa saker var sanna fast kanske lite snedvridna. Andra saker var ren lögn.
När jag var 16 år, fick jag en delvis ny kompiskrets och det var väll knappast människor med ett sunt leverne. Jag sket i gymnasiet efter några tappra försök, det blev mer alkohol. Jag och en kompis tyckte att helgerna gick för fort, man började kröka på fredagen sen var det måndag igen. Vi bestämde oss för att även kröka på torsdagar och så rullade det på. I samma veva fick jag även sitta i fyllecell som 16åring.
När jag var 17år hade jag på något sätt lyckats få fast arbete på en industri i staden jag bodde i. Därmed kunde jag flytta hemifrån samma dag som jag blev myndig. Såhär i backspegeln så var jag absolut inte mogen för att bli myndig.
Någon slags frihetskänsla infann sig. Nu när jag bodde själv och var 18år då kunde jag göra precis vad som hälst och ingen jävel ska bry sig! Men det gick ju som befarat. Jag misskötte arbetet, var sällan där. De gånger jag var på arbetet kunde jag dricka ett par öl på morgonen innan jobbet. När det var dags att cykla hem från jobbet kunde jag svänga förbi en närliggande mack och köpa EN folköl för att ha något att dricka på vägen hem. Fyllorna blev värre och värre. gjorde en del dumheter på fyllan, stal ett par bilar körde därmed rattfull. Jag blev även rånad på fyllan. Vågade aldrig polisanmäla pga. min konflikträdsla.
Vid ett tillfälle provade jag amfetamin, kommer inte ihåg så mycket av det mer än att jag blev lyrisk, klarvaken och fick skitsmå pupiller. När amfetaminet gick ur kroppen, då fick jag minsann känna att jag levde. Det rann ur de flesta av kroppens öppningar. Jag yrade, skakade och det kändes som att jag hade ruskig feber. Dock kände jag på mig att detta skulle gå över om jag tog mer amfetamin, men å andra sidan skulle jag vara sjukt beroende. Tackar mig själv för att jag lät bli!
Efter detta fick jag för första gången i mitt liv självmordstankar, jag orkade inte leva såhär. Vid den tiden hade jag inga kunskaper om läkemedel men jag skulle ta mitt liv. Jag hade 20 Alvedon hemma som jag tog men det hände inget... Efter en timmes väntan blev jag arg "om jag inte klarade av att ta mitt liv, vad klarar jag då av?" tänkte jag. Istället gick jag till närmsta pub och hällde i mig öl, jag sket i att klockan bara var sex på kvällen. Klockan nio kom jag hemkrypande dyngrak...
Några dagar senare kom min mamma hem till mig, hon fann misär. Ölburkar överallt rutten mat i diskhon skitit som bara den. Hon försvann och kom tillbaka 20 min senare med dammsugare och andra städgrejer. Mamma var väldigt upprörd samtidigt som jag låg bakfull i sängen. Sedan körde hon mig till psykakuten. De frågade mig om jag hade eller hade haft självmordstankar, jag hävdade bestämt Nej!. Det enda de kunde göra för mig var att hänvisa mig och min mamma till någon alkoholmottagning. Där blev jag insatt på Antabus. Några dagar efter skulle jag försöka dricka igen med Antabus i kroppen. My God! satan vad dålig jag blev, svårt att andas svullen i ansiktet, detta efter bara en öl. Efter detta lyckades jag iaf. hålla mig borta från alkoholen ett tag. Dock blev jag insatt på antidepressiv medicin och det började gå bättre och bättre för mig... Detta är nu 12 år sedan.
