Självdestruktivt beteende i det dolda
När jag skar mig första gången då var jag 16år, varför mins jag inte. Dock var det inte så djupt. Ingen såg mina sår på armen, eller ville de inte se? För några år sedan fick jag skov i min depression med mycket ångest och påträngande misslyckanden. Skar mig igen. Större sår och djupare. Slickade i mig blodet, det smakade skönt och ingav ett tillfälligt lugn. Min mamma blev ledsen, det var jobbigt för henne att köra mig till akuten för att sy.
Såren läkte och stygnen togs. Någon månad senare träffade jag min 6åriga brorson, han såg ärren och frågade spontant "vad har du gjort där, och där?" "Jag har gjort mig illa på en plåt" sa jag. Tyckte att han var lite för liten för att få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det är konstigt att det bara är barn som frågar och ingen annan. Jag ser undrande blickar, men ingen frågar. Utan istället drar de egna slutsatser. Vad är de rädda för? Kan någon säga mig det?
Sv: Tack så mycket för din kommentar, det värmer!
Har nog aldrig varit in på din blogg förut, men läste det här inlägget nu och jag kommer att komma tillbaka.
Själv var jag 11-12 år när jag började skära mig själv, men sen slutade det i många år. Började igen när jag blev "vuxen" liksom, men nu var det iallafall ett år sen. Hade en period innan jag blev tillsammans med min nuvarande pojkvän då jag hamnade på akuten flera gånger i månaden och fick sy. Men jag kan faktiskt bli irriterad när folk frågar "vad har du gjort där?", är det inte uppenbart liksom? Jag har lite problem med att acceptera att jag är "sån här", och jag skäms över alla mina ärr. Det har jag faktiskt inte gjort tidigare, men på senaste har jag börjat. Jag skriver inte om mitt mående och mina känslor lika ofta som förut, för jag skäms.. Så jag tycker du är väldigt stark!
